MELINA STENKIL

Jag jobbar fortfarande som en galning, men igår var jag ledig så då sov vi till 14.30, eftersom vi var trötta! Dagen innan var vi nämligen på Slagthuset och skakade rumpa och hånglade ikapp med 94orna! Utöver det har det inte hänt så mycket mer än att jag börjat träna, mamma fyllt år och min man blivit min kollega. Hur kul?

Jag tänker hela tiden att nu går det nog inte att bli mer kär, men varje morgon vaknar jag och inser att jo, visst fan går det. Det bara bubblar i mig och jag är så glad för jag vet att jag får både vakna och somna med honom, och för att jag får pussa på honom så mycket jag vill, kan och hinner. Och bäst av allt är att han alltid pussas tillbaka.

Tillbaka i Sverige.
Jag jobbar, pussas, äter god mat, facebookar från mobilen och åker buss.
H&M i stan ringde och erbjöd mig ett vikariat på några veckor med start i måndags, och i förbifarten fick jag ett sommarvikariat erbjudet. Nästa dag ringde H&M på Nova och erbjöd mig detsamma. Jag har det då inte lätt. Människor sliter i mig, vill ha autografer och bilder. Paparazzis jagar mig... Suckers. Man får ju inte glömmer att jag är en känd bloggerska.

Fiji var fantastiskt och lika fint som på bilderna ni hittat på Google. Vi åt god mat, sov och läste böcker. Hade man varit lagd på det håller hade man kunnat festa på partyön Beachcomber Island, men vi höll oss långt därifrån. Vi var ganska nöjda med att aldrig bära våra väskor trots att vi bodde på 9 olika resort på 15 dagar, och med att alltid bli välkomnade med bula-låten och ett glas juice.

Vi klarade oss in i Australien utan problem trots att jag hade ett gäng olagliga snäckor i bagaget. Låt livet som kriminell börja!

Melbourne är tråkigt och vi har inget att göra, för vi vill bara hem. Jag gick runt på stan i 4 timmar idag utan att uträtta någonting. Förutom en jätteviktig sak. Jag köpte ett par shorts som jag letat efter ända sedan Sydney men som varit slutsålda överallt. Ibland har man tur, idag extra mycket. För dessutom har jag fixat ett sommarvikariat på HM i Lund City, samt ett vikariat på minst 2 veckor med start på måndag. Ibland har man tur, ibland skicklighet! Idag extra mycket.

Ikväll ska vi laga köttfärs som vi hittade på free shelf i kylen, sen ska vi nog sova. Om vi kan. Vi har inte varit så bra på det på sistone.

Det va allt för maj, tack o haj!

Jag ska berätta om Fiji så snart jag kan men nu vill jag bara berätta att jag är hemma om TVÅ dagar och då ska jag få pussa på världens finaste Joakim. Trodde aldrig att den fina dagen skulle komma.

Med 20 dagar kvar tror jag jag ska dö av längtan. Han är det finaste i hela världen! Titta bara!

Igår var vi "ute" i hostellets bar. Som vanligt. Tycker egentligen det är ganska konstigt att kalla det för gå UT för man går ju alltid IN när man går ut. Enough said. Anyway. Vi gick aldrig ut utan vi stannade som sagt INNE på hostelet. Vi rör oss sällan speciellt långt utanför portarna...

Först åt vi middag kl 18 (spaghetti carbonara) sen blev vi uttråkade kl 21 och åt igen (skruvpasta med carbonarasås och kyckling vi hittade på gratishyllan i kylen. High five!), sen lyckades vi komma åt nycklarna till köket vid 1 eller 2 och lagade mat (skruvpasta med tomatsås) till alla som var vakna. Sen blev personalen arg för att vi "brutit oss in" hahaha. Lol. Vi sa fuck you och sprang när polisen jagade oss....... Nä inte riktigt så var det... Men nästan.... Nu vet man inte vad man ska tro.

Men vi fick gratis champagne i alla fall för det var ladies night! Och sen förlorade vi hårt på beerpong. Inte oss emot att dricka lite öl. Men hade det varit pingpongshow hade vi vunnit!!!! Enough said. Peace out. Cheers.

Vi har lämnat in bilen, betalt allt boende inför Fiji och checkat in för tre nätter i Melbourne.

72 mil klarade vi av, jag och min fruga på familjesemester. Om ni någonsin besöker Australien, hyr en bil och kör the Great Ocean Road. Det är det bästa vi gjort här!

Förutom den gången vi parkerade på en gata kl 9 och klockan 10 var där fest, för det var läskigt tyckte vi. Fulla ungdomar, ni vet...

Och förutom den första gången vi tankade. Vi lämnade stationen i Lavers Hill, sjöng "ON THEEE ROAD AGAAIIN" och mådde fantastiskt bra, men gjorde en panikartad, impulsiv, farlig och ganska kaotisk u-sväng efter 45 minuter. Varför?? DÄRFÖR ATT tanklocket låg kvar på bensinstationen, fint placerad ovanpå tankmaskinen. Tacka Gud för att ingen tjuv hade hunnit ta den.

Det är smått skrämmande hur vår tid här lider mot sitt slut. Om 3 dagar sätter vi oss på ett plan till Fiji.

Kommer sakna hur vi båda springer runt på Woolworths och letar efter havregryn, för de är inte vid pastan och inte vid flingorna, nej oftast är de ingenstans och vi hittar dem inte förrän vi sprungit upp och ner längst alla gångar i hela affären.

Idag var kanske sista gången vi gjorde det. Amelie hittade havregrynen. Fan.

Sedan sist har vi: sett Blue Mountains, där bilen fick punktering och nationalparken var stängd, solat, firat alla hjärtans dag på McDonalds, varit ute och sprungit efter att vi krängt en hel cheesecake, flyttat in till city och dansat på baren en trappa ner.

Sedan sist har vi inte: tvättat håret, bytt strumpor, använt parfym.

Det är ett under att Amelie fortfarande vill umgås med mig, men å andra sidan kan hon ju inte själv få andra vänner än de som stinker likadant..... Sorry Amelie för att jag hänger ut dig nu, brukar inte vilja vara såhär personlig i bloggen för att folk kan bli sårade OSV, men du måste ju få höra den nakna sanningen av någon någon gång.

På tal om stank så erbjöd en gång en kille Amelie ett tuggummi mitt på dansgolvet på hostelets bar i Noosa, varpå hon försökte skoja till det med att fråga "tack, luktar jag äckligt eller?". Killen, som vi absolut inte längre gillar, svarade "litegrann" och gick.

Dagen efter erbjöds jag själv ett tuggummi av en brasilianare, och tyckte jag var väldigt rolig när jag berättade att "på tal om tuggummi, vet du vad som hände min kompis igår....". Brasilianaren tuggade och hånlog åt mig när han sa "du luktar också ganska äckligt".

Ledsen om jag får er i någon typ av dålig stämning här, känner mig själv lite dyster och tragisk när jag berättar den här historien. Det är fortfarande som att öppna upp mitt hjärta och visa mitt inre jag, men bloggen är ju min dagbok till er och jag tycker att mina fans ska få ta del även av de mindre glamourösa stunderna.

Även fast de inte är så många.

När klockan var två började magen kurra, så jag och min kompanjon begav oss mot hostellet för lite välförtjänt lunch. En god pasta carbonara och ett solkrämskrig senare kom vi in i vår dorm och insåg att melinas gympaskor OCH gladiatorskor var borta!!!!!!!

Letade överallt i panik men kunde inte hitta dem, så jag pratade med städchefen som visade mig till soppåsen från vårt rum, varpå vi båda grävde i den som galningar.

Trodde aldrig jag skulle sjunka så lågt. Här stod jag, känd bloggerska och blond bimbo, och rotade i en soppåse på ett sunkigt hostell efter mina svettiga (ja, väl använda) gympaskor.

Nu är skorna tillbaka, likaså amelies handduk som vi insåg var borta när vi hittade den i samma sopsäck som mina skor, och jag ska för första gången använda ett skåp och sätta hänglås på det. Ibland ska jag kanske också sova med gympaskorna på.

Men. Med något ont kommer alltid något gott. På jakten i soppåsen gjorde Amelie och jag massor av fynd: en burk tonfisk (oöppnad, jag lovar), en bikini, ett linne, ett halsband, en halväten chipspåse.....

Nu är vi på topp igen.

Jag är i Bondi, Sydney och har det bra! Tänk vad tiden går. Idag har vi två veckor kvar i Australien, en vecka till Great Ocean Road (där vi ska hyra campervan, sa jag det? Nu sa jag det!) och sen är coola vi plötsligt på Fiji.

Ja, det är såhär livet som distansförhålllande-flickvän/särbo på varsin sida av jorden ser ut!

Man saknar så att man kan tro att hjärtat ska slitas sönder och kroppen falla isär i småbitar, men man blir också så obeskrivligt lycklig om man bara får höra hans röst eller läsa hans ord. För tänk att jag är så kär i honom trots att han är så långt bort, samtidigt som han råkar vara kär i mig.

Han har ont i hjärtat och jag har ont i hjärtat på samma gång, och det är så vackert att någon är redo att ta sig genom all den smärtan för min skull, för vår skull.

36 dagar kvar. Snart älskling!

Som alla andra kända bloggerskor så har jag också bloggtorka ibland. Ledsen för det.

Har tagit mig från Noosa till Brisbane till Surfers Paradise till Byron Bay där jag är just nu. Här bor det hippies och det är kul. Vi har nära till stranden, solen skiner för ovanlighetens skull och vi kastar oss i vågorna på våra bodyboards dagarna i ända. Gott liv. Förutom när vi blir rånade eller är sugna på pizza men är för snåla för att köpa, eller när vi ligger på stranden och det börjar regna eller när sylten tar slut så att man får äta havregrynsgröt utan någonting till, för att man är för snål och vill vara nyttig men ändå köper choklad för en dollar till eftermiddagsfika. Ja, ni vet hur det är.

I morgon kväll tar vi nattbussen till Newastle, dagen efter åker vi till Sydney för att stanna i 1 vecka. Tiden går nu och vi har bara drygt 2 veckor kvar i Australien innan Fiji. Hur sjukt? 8 veckor har gått! Snart ses vi i Sverige!

Idag har vi myntat ett nytt uttryck. Spending day. Vi har en sån idag, för vi kunde inte motstå en Subway till lunch. 25 kr minus i budgeten, och det svider. Det kan vara det mesta vi spenderat på mat på en dag sedan julafton, då vi unnade oss pizza för nästan en hundring.

Och när vi nu ändå hade startat en spending day och dessutom gett dagar som dessa ett namn, rusade vi till ett café med skylten "free wifi" och beställde varsin kaffe. Free, alltså. Vilket jävla ord! Vi sitter inte här på Hard Coffee för att vi ville ha kaffe. Inte för att vi ville ha wifi. Vi sitter här för att vi läste GRATIS och för att det känns som att vi därför sparar lite pengar.

Klirr i kassan!!!! Spending day blev en saving day! Hallelujah!

Vi kämpade oss genom spöregn, klarade oss undan possums och satte upp ett tält helt själva. Klarade oss från att diska varje gång. Det var en bra resa! När det började regna hittade jag inte min regnkappa så jag blev blöt och ledsen, men sedan hittade vi den i amelies väska och då blev jag lite torrare och fantastiskt glad.

Sista natten sov vi väldigt gott när någon öppnade tältet. Ett djur som ville äta upp oss? Nej, en Mark som inte kunde hitta sitt tält. "Can I sleep here?" frågade han samtidigt som han kröp in och lade sig mellan mig och Amelie. Morgonen därpå visste vår nya roomie inte alls hur han hamnat där. Kära läsare, se vad alkohol kan göra med en!

Idag ska vi vidare till Rainbow Beach och i morgon till Noosa. Hörs där!